Spontanitet

Morgonen inleddes med en i mitt tycke, ganska spänstig mil fartlek. Har ingen koll på sträckor eller minuter, spurtade på spontant så fort det kändes segt bara. Övning i att lita på känslan, typ.

Nu sitter man här nerkörd i fyra kurser akademisk korvstoppning.

Har varit mer spontan än vad man hinner på en mil också! Äntligen anmäld samt antagen till en yrkesutbildning i vår inom träning och hälsa. Journalisten gick och gömde sig. Det funkar inte, av tusen olika anledningar. En anledning, är min egen hälsa och vilja.

Ska man vara en doer eller en dreamer liksom? Ska jag gå runt och inte bli tränings/kostkonsult bara för att det inte har tillräckligt mycket "credd" i mina kretsar av rödstrumpor och kulturtanter? Ska jag gå runt och läsa sönder mig på högskola när det gör en så otrygg?

Nej, jag vill inte. jag är hiskeligt trasig redan som 22-åring p g a all stress som drabbar mig när jag går i skolan. Namedropping av symptom känns överflödig, jag har allt.

Visst, jag är skitbra i skolan, får bra betyg, lärarnas älskling, plugghästarnas Black Beauty superengagerad och intresserad. Härligt. Fantastiskt!

Bara den prekära detaljen, att jag alltid ger mer än vad jag har, jag förmår inget annat. Det är det sociala arvet som regerar i mitt huvud. Jag blir fan mörkrädd, av att tänka på hur jag kommer må om tjugotvå år till, om jag inte slutar försöka leva upp till förväntningar på hur mycket mitt intellekt ska behöva rymma.

Att "bli något" är inget jag eftersträvar här i livet. Det jag vill, är att kunna leva på ett sätt så att jag slipper sitta och ångra hela grejen, när jag ska dö...