Äh, jag skiter i det här!

Tänkte att nu har jag suttit och pluggat sen nio imorse, nu ska jag blogga och läsa andras bloggar och facebooka och maila och vara en social varelse. Men det står 30 minuter lätt jogg på makens träningschema och jag tänker baske mig följa med.

Vilken fuck off-mentalitet!

Pang!

Stressen och paniken av rörigheten i början av en termin.
Det är rena råttgiftet.

Sista sommarlovsdagen (romanvarning)

Sommarminne

Det är farligt att bli arbetslös en hel sommar, man blir alldeles för bekväm. Har inte lyft ett figer åt "pappa staten" på tre månader, och nu drar skolan igång imorgon igen. Jag har lite besparingar som jag har naggat av (om någon Lutheran/minipolis vill veta hur jag försörjt mig) men har försökt leva sparsamt ändå, då de nästan är slut. Men nu blir jag bidragstagare igen som vanligt folk!

Mina kurser som alltså obönhörligt börjar igen imorgon är minst sagt olika mycket tilltalande;

* Ekofilosofin älskar jag, jag andas den! Det är det bästa belsutet jag gjort i mitt liv att läsa det och det känns som lycka och förväntan att få dra igång igen. Kommer blogga mer om detta underbara påfund senare!

* Tyvärr valde jag "vanlig" filosofi också (vanlig här= skapad av män för män), vet inte varför jag var så dum (?) att jag faktiskt trodde att man skulle få filosofera på den kursen? Så fan heller! De skulle lika gärna kunna byta ut kursens namn till "Peniskomplex A 30 hp" med delmoment som; "Våldta Jorden och skryt om det A", "Penislängder genom historien - från Platon till Descartes B" samt "Jag vill dö kall och fyrkantig C"

Femtio-femtio. Det får duga.

---

Ska jag sammanfatta sommaren så får det bli punktvis det med;

* Läst 18 st böcker varav 5 facklitterära och resten skönlitteratur. Den bästa fackboken var enligt undertecknad "Den Nakna Hälsan" av Jonas Colting, den bästa skönlitterära var "Slutet På Mr Y" av Scarlett Thomas




* Har lyssnat på många underbara sommarpratare varav favoriterna kom att sluta på Babben Larsson, Fredrik Gertten, Sara Stridsberg, Timbuktu och Ubah Musse.

* Träningen har tagits till en helt ny nivå som jag aldrig varit i närheten av förr. Helt skadefri och i mitt livs form har jag fått in många mil i veckan samt en hel del stryketräning, hemma, på gymet och utomhus, spinning och lite annan alternativträning. Snittat cirka 13 timmar i veckan juli-augusti och sen kan ni ju addera matpriset för det själva. :)

* Jobbat på Peace And Love som säkerhetsfunktionär och mött underbara människor, blivit starstruck och sett proffsiga och talangfulla artister live! Kommer aldrig glömma Hoola Bandoola Band, Bob Dylan och faktiskt, Maskinen!

* Höjdpunkten, om någon missat det var spelningen med Kapten Röd. Han är sedan dess i stort sett det enda som pumpat i mina högtalare. Idel kärlek. Ryser av varenda låt!



* Gjorde min första tävlingsmara! En obskyr och mycket mastig terrängmara för 60 entusiaster i de vackra Vansbroskogarna där jag ställdes mot många proffsiga löpare, och kom inte ens sist! Fick oerhörd smak för terrängen, speciellt den knixiga på slaget gräs och myrar. Träffade världens bästa arrangör Urban Rossäng och "BarfotaRonnie" som tidigare sprang Sthlm Marathon barfota, så även detta lopp, en inspirerande minimalist!



* Var i fantastiska Island och njöt av varma källor, löpning och kulturhistoria. Den första utlandsresan med Christofer hittils fast vi varit oskiljaktiga i mer än åtta år. Det var sömnbrist, upplevelse och lycka. Pers på halvmaran också!


* Coachat Christofer! i juni kunde han inte springa 400 meter, nu springer han milen!

Som ni märker har jag v e r k l i g e n varit arbetslös...

Fattig på pengar. Det är en oro, det erkänner jag. Men den här sommaren har varit så rik på liv och jag känner mig helare och lyckligare än någonsin! Det fanns en mening med arbetslös denna sommaren, jag kommer bli hel en dag, jag kanske har kortat sträckan dit flera år genom att ha den här perfekta sommaren.

Tabuslakt!

Smakfullt va?

Låt oss härmed slakta en helig ko, och det här riktar sig till alla mina läsare, inte bara löpare, även om sistnämnda torde vara mera drabbade.

Såhär; du är ute på långpass (eller långpromenad eller svapplockning eller whatever) och så uppstår en akut/halvakut situation a´la "when you gotta go you gotta go", ettan eller tvåan, (trean vet jag inte vad det är, och vill inte veta heller ok?) vad gör du?

Duck and cover?

Det är så "onödigt" mycket tabun kring denna högst naturliga aktivtet (den var dålig jag vet) som vi kan unna oss att bryta i en såhär oseriös blogg.

Jag skulle vilja säga "den som är utan synd ska kasta första stenen" men det vore att ljuga.

När Ranelid lugnat sig...

...drar Lorena iväg på långlöpning!

Han höll på att bli galen av att inte kunna kommentera mina lingvistiska mästerverk, men nu är det fixat, och han har återfått sitt vanliga liv, där allt som bekant ligger serverat, som ett litterärt smörgåsbord, enkom serverat för honom att lägga sig i.

Fick mig 25 kilometer frid, upp och ner på biskopsnäset. Eftersom det hör till etiketten att informera om logistiken, så tog jag mig alltså den sträckan på två timmar och nitton minuter med livet i behåll, med en puls som låg och guppade runt blygsamma 142.

Inte för att det är någonting att skryta om, men jag slapp ju känslan av hjärtattacksvarning, och hade därför massor av kraft kvar till att spana efter djur. Jag struntar fullkomligt fan i djur, men min amatörzoolog till make vill inte vara utan den obligatoriska faunarapporten som följer av långpass.

rådjur - check!
ekorre - check!
groda - check!

Det bästa på hela passet var att jag såg en uggla live! Det hade hittils aldrig hänt i mitt tjugotvååriga liv, och då ska ni veta att sett mycket skit i mina dagar.

Kommentarsfältet

Nu tror jag att alla, inklusive löparstjärnor, moviestars, stureplansbrats och annat löst folk ska kunna kommentera min mycket välbesökta och högt uppskattade blogg.

(Har fipplat med inställningarna, akta så inget smäller)

Kommentarer på det;

"Äntligen! Vilken boost!" - Blondinbella
"Jag höll på att förgås av outhärdlig själsmärta i min ack så fragila hjärterot" - Björn Ranelid
"That's some goood shit" - Snoop Dogg

Gissa vad jag och Christofer ska göra den 27:e September!

Slänger ut frågan;

Bild på en glad Markus Torgeby, lånad pretty much utan tillstånd från friluftspedagogerna.se, om ni saknar den eller blir arga, så får jag väl krypa till korset och säga förlåt.

Vilke slags löpare/träningsmänniska är du?

Prylnörd?
Gymare?
Social?
Tjurskalle?
Vinnarskalle?

Som tur är, är vi inte stöpta i samma form!

Själv inspireras jag mycket av Markus Torgeby, ensamvarg, en sann minimalist. Vad menar jag då? Ingen "minimalist" med tre olika "barfotaskor" och gymkort i Stockholm för att gå på "Primal fitness", utan på riktigt, i vår tid av superkapitalism - en person som inte accepterar materialism och ytlighet...

...och som dessutom är en förträfflig löpare!


DET inspirerar mig! Vi behöver inte mer prylar, mer teknik, inte för att springa, vår mest ursprungliga aktivitet. Det klarar vi ändå! Tar till mig mycket av budskapet Markus levererar, den nuförtiden väldigt hypade boken "Born To Run" beskriver detta synsätt väldigt bra.

Indianernas animistiska världsbild kombinerad med världens bästa folkrörelse, självklarheten och delaktigheten i kretsloppet, det gör mig lycklig, och att försöka begripa den filosofin är min drivkraft i löpningen. En tävling ibland för att få uppleva den uppsluppna stämmningen, och känslan av sammanhang i den moderna världen.

För det mesta är jag dock en riktig ensamvarg, terräng och skogslöpare, kallar mig minimalist om jag måste. Men ogillar att placera mig i fack. Då syftar jag i alla fall INTE på att jag springer i barfotaskor från något dyrt märke, utan menar att jag inte måste ha de dyraste skorna. Inte den nyaste klockan, inga superspeciella kläder. Springer aldrig med musik längre, vill uppleva tystnad och naturens egna ljud, vill känna steget och andetagen, hur de tillsammans dödar bruset för en kort stund.

Genom den långsamma, relativt primitiva löpningen, finner jag kraft till det snabba livet...

Början från slutet och kort tävlingsberättelse

Blå lagunen!

Körkan, mitt i centrum, mycket vacker.

Spännande artikektur och färgsättning överlag.

Älskar havet!

Och älskar landet!
---

Vi börjar med bildregn från återhämtningen deluxe! Varför? Därför.

- "Vilken j*vla morgonjogg!"

Ja jag ska säga som det är, jag är lat, jag råkade ladda upp bilderna åt fel håll, så nu får alla mina 10 läsare acceptera det :) Tidigare nätter hade varit fruktansvärda. Mindre är tre timmar sömn per natt, jag är superkänslig för sånt och började gråta typ vartannat andetag, tänkte på min dåliga karma och spirit, var en riktig pina därbak för mina medresenärer. Bestämde tidigt och deklarerade högt att jag skulle ställa in (vilket ingen hade uppfattat visade det sig senare?!), men vaknade av en slump och valde att gå ner till starten och kolla läget. Gjorde några rusher, kände mig stendöd i huvudet men pigg i benen och när Bob Marleys "Three little birds" började ljuda i högtalarna så var valet gjort.

Reptilhjärnan gjorde sig påmind, signalerade dopamin och lovade mer om jag bara följde the yellow brick road, jag tackade ja till erbjudandet. Gick och ställde mig med 1:55-farthållarna och tänkte att jag är glad om jag lyckas hänga på dem ett par km i alla fall, innan jag kliver av. Humöret lättade av startpickadollen, det enda vapnet jag förespråkar, och jag mådde verkligen bra! Världen snurrade lite och jag kände mig lite snedtrippad på harmalin hela tiden. Prova inte harmalin barn, det är äckligt och snurrigt, säkert farligt också.

Andningen och benen gick på autopilot, och jag kände mig pigg, höll 5:30 och det utan ansträngning, när jag upptäckte att förmodligen äntligen lyckats somna och därmed drömde hela grejen, eller att jag i bästa fall hade anti-vilat mig i form, så bestämde jag mig för att dra på lite.

Kollade aldrig klockan efter det. Får ångest av att kolla klockan för tidigt i ett lopp, först när jag passerat mitten sneglade jag på den röda och silvriga gamla betongklumpen (305:an) och såg i syne - 4:58 "kan aldrig stämma", "det är fel på klockan". Det stämde dock, tydligen var jag vaken och seglade vidare med glatt humör men lika uselt självförtroende, ända in till slutet. Det måste jag ändra på! Måste börja lita på min förmåga. Jag håller ju för tusan!

Vind i seglen denna dag! Otroligt välarrangerat lopp, snälla volontärer, bra underhållning (Eye of the tiger på panflöjt, Alwats look on the bright side of life och annan högkvalitativ musikalisk stimuli) och Reykjavík verkade ha gått man ur huse för att heja på.

Soligt och 16 grader, glad stämmning mellan löparna, ja ni hör ju. Tydligen så är inte sömn ett måste för pers heller. Så nära sub 1:50, hade jag vetat hade jag väl kunnat ge fan i att sjunga med i låtarna som de uppträdde med längs vägen och kutat in de sista 34 sekunderna?! Nå ja, nästa gång. "What a morgonjogg!" Pers på 1:50:33 och plats 66 av 761 om jag minns rätt. Kolla liket! Vaknar av en slump 4:55, hade bestämt mig för att ställa in loppet, gick upp på toa, tänkte när man ändå var vaken så kanske? Sub 6 h sömn på tre dygn. Springa lite? Gå ner och kolla starten bara? Okej då... Ja mat ska man väl ha utrikes med, blunda LCHF:are. "A Nestau Grösum" hette stamstället, vego naturligtvis, kolhydratladdning för hela året! Så här ser det ut utanför flygplatsen, och så vitt jag vet på hela Island. Tro mig det fanns träd en gång i tiden men vikingarna högg ner dem. Smart! Nu är vinddraget outhärdligt för en lillskit som jag :)

Kan varmt rekommendera både staden, naturen och loppet. Allt var mycket väl godkänt med en liten guldstjärna som tillkom på grund av att alla, precis alla var supertrevliga överallt!

Jag kommer tillbaks snart, underbara land! Men då ska jag bo på ljudisolerat hotell alternativt i skogen. Nej just ja, det finns ju ingen skog! :D

Bless!

Ja jävlar, som första kvinnliga svensk i mål på Islands 21 flacka kilometrar får man väl vara nöjd! Blogg om det och en helt galen vecka 66 grader norr ut kommer snart!

PMS*

Varför har jag så ont i halsen, jag är ju för bövelen inte sjuk! Ska springa Reykjavík Halvmarathon på lördag, kanske, om inte dödssjukdomen bryter ut för att jag är fåfäng nog att träna trots halsontet...

Kan det inte bryta ut om det är något eller försvinna om det inte är något?

Jag är så himla nojig nu.
Superkul att umgås med, verkligen.

*(PMS, pre-marathonstress, får den klassiska varianten av sjukdomen att te sig som dunbolster och balsam för omgivningen.)

Ska på Core på gymet klockan tio, kanske gör något ryck i springpjucken innan dess, imorgon åker vi och min träningshalvmara på 1:49 som ingen såg, är nog mitt pers för i år på distansen. På Island är prio ett att kunna starta, vara frisk nog för 21.1. Sen jogga. Fy fan...

Helvete.

Har jag chans på Colting?

Som äkta maka så tror jag inte att det är aktuellt med något partnerbyte just nu, men däremot om han skulle kunna tänka sig att svara på några små frågor gällande ekofilosofi och hälsa till mitt fördjupningsarbete, så skulle jag bli väldigt tacksam.

Det skulle knyta ihop säcken på ett perfekt sätt.

Våga fråga Lorena!

Tidens tand

Om det är någonting jag avskyr så är det att vänta på att en förkylning k-a-n-s-k-e bryter ut. Man är i Limbo, man vet inte hur det ska bli. Man stinker vitlök, man rapar Kan Jang och känner sig miserabel.

Hur ska du ha det virusjäkel?!
SLUTA BITCHA!

Firade Alex (svåger) i Blötberget idag, svärmor har gjort en jättefin uteplats där jag satt och förärade familjens lusthus med vitlöksstank. Det var mysigt. Ritade ett hjärta på Christofers huvud, han borde ha sån där huvudtatuering, men han tycker typ det är för uppseendeväckande med en för gäll blå färg på tröjan.

När jag var ung trodde jag alltid att jag skulle bli ihop med någon som var lika stilfixerad som jag, en annan liten emo att rita kajalpenna och röka lucky strike med. tji fick jag. Men det är skönt, har inte sminkat mig på åtta år nu. Dock händer det att vi lyssnar på emo...

Imorgon firar(?) jag Mikaels Lidingöflytt, gravöl kanske man ska kalla det?
Funderar på att köpa honom ett överlevnadskit för flytta hemifrån, vad ska man ha i ett sånt?

Nudlar, toaborste och en morakniv?
Ett gosedjur?
En luger?

snyggtjejigochnormal

Ja alltså om vi ska prata utseende så tycker jag personligen att jag är skitsnygg och det har jag fan alltid tyckt. Fina drag och allt det där, kanske inte alla samtycker men skitsamma.

Skrev till Lady Dahmer att jag förmodligen hade kostat samhäller många färre miljoner(?) kronor om jag hade varit nöjd men det handlade inte så mycket om att se behagfull ut och leva i en idealkropp.

Den yttersta spetsen av prinsessidealet är naturligtvis kropparna, och felfria ansikten. Saker som jag alltid kunnat förhålla mig skapligt till hos mig själv.

Det jag INTE kan relatera till hos de där disneyjäntorna är att de är så väldigt naiva, lättjefulla, åsiktslösa, och faktiskt bara ointelligenta! Helt utan mörker liksom, medan man satt och skämdes över sitt mörker (som att man gillar grotesk porr när man är jätteliten, eller att man fantiserar om att lemlästa sina mobbare).

Och för att dölja att man de facto har ett mörker, så kan man ju gå lite över gränsen, eller mycket. Och har man tur och en viss fallenhet för manipulation av lingvistiken i en maktkorrupt privatvård, så kan man skaffa sig ordentlig hjälp att bli nöjd och till freds.

Men det är ju onödigt att behöva vänta till man är arton-nitton bast! Tänk om man hade sluppit hela könsnorm- eller hela förbannade normgrejen från början! Då hade man kunnat få vara både mongo (onormal och mörk) och snygg ifred.

Det blev en skitmil

Jättelångsam skogsmil. 6:20-fart, alla måste anteckna :p Solen mellan träden, höstluft, friskluft, andrum, barrskog, i dalarna har vi mest barrskog. Lätt på foten men medvetet långsam, planen var att det inte för en sekund skulle kännas jobbigt. Som en promenad, fast löpning.

Tanken som följde mig var verkligen underbar. "Jag är här och nu, och idag är det allt som spelar någon roll. Allt som händer längre fram, imorgon, nästa vecka, kan gott hända DÅ, för nu mår jag som allra bäst. Ingenting kan sabba denna timme den trettonde augusti".

Mår bra.
Ätit ägg, avokado, valnötter, brie, broccoli, kikärter och säkert tusen andra grejer. Svågern fyller 20 idag. Jag och Christofer har varit gifta ett år igår, själsfränder i åtta.
Har färgat håret svart, det blev bra och snyggt. Lite bonnläckar i pannan är bara gulligt.

Mår bra...

---

För övrigt;

Min lillebror och ständige (?) vapendragare Mikael flyttar till Liiidingö och lär sig sport, champangevaskning och rikssvenska på tisdag. Jävla Mikael, eller should I say Miiikael?

Nej jag är faktiskt glad för lillfans skull, perfekt med Bosön ju! Lycka till och väx upp! <3

Förkyld?

Jag har ingen aning faktiskt. Vet bara att jag inte kände mig 100 igår, idag är för tidigt att säga. Tänk om jag sticker ut på skitmilen, blir sjuk, och så kommer jag hem och har sabbat inför reykjavik marathon om en vecka?

Det verkar ju heldumt, men ni vet ju hur det är man vill ut, man har all tid i världen, man är ledig, jada jada, jada. Men det är ju dumt att riskera ett lopp ändå när man är i bra form.

Hur gör ni när ni är kanskeförkylda?

Får ni också pre-race-hypokondri?

Årets bästa sommarpratare (hittils)

Utan rangordning;

Fredrik Gertten - Engagerad och stark, dokumentärfilmare och "psykfall"
Olof Wretling - Skicklig och rolig (en av Klungangrabbarn f.ö)
Babben Larsson - Behöver hon närmare beskrivning?
Helena Bergström - Klassisk teaterskolad framtoning, älska!
Daniel Adams Ray - Överraskad av honom, konstnärlig superrealist med mycket innanför pannbenet.
Cecilia Forss - Om hur en attentionwhore i Dalarna blir en grå mus i Stockholm, där kan man ju känna igen sig ;)
Lars Ohly - Jag vet att alla jublar nu när han ska avgå som partiledare, inte jag, jag sörjer Kamrat Ohly faktiskt!

Vett om ettikett(er)

En sak som automatiskt sker när man tränar mycket är att man kickar igång människors fördomar. Fördomar deluxe med plusmeny och extra allt.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått okunniga och ogenomtänkta kommentarer om att jag "inte äter någonting" (för att jag är förhållandevis smal) eller att "Va?! läser DU på högskolan? Jag trodde inte att ni träningsfolk var så intresserade av sådant" (för går man på gym är man ju pantad) eller allra helst "Du kan ju inte veta hur det är att vara stor" detta kommer från, ofta kvinnor men ibland även män, som späker sig halvt till döds utan att för den skull förlora sina överflödskilon.

Till det första påståendet vill jag bara fnysa någonting oförskämt innehållandes massor av svordomar, men det skall jag icke ty du skall icke sänka dig till samma nivå som din antagonist.

Men låt oss här bara klargöra att ja, jag tränar mycket, under sommaren speciellt för jag har haft tid. Tycker det är det roligaste som finns, det är en tusen gånger bättre kick än alkoholnarkotikasocker osv osv att faktiskt stärka kroppen och sätta upp mål samt nå dem. Jag går på världens bästa gym där jag träffar världens bästa människor, älskar jargongen och umgänget där! För att orka träna, umgås, svettas och skratta så kan man inte tanka med pulver och grönsallad.

Point is, mycket träning kräver mycket käk, ett överslag jag gjorde gav cirka 3500 kilokalorier per dag, vilket är ganska mycket för en liten kvinna, men inte om den lilla kvinnan kräver det i drift.

Jag är dyr i drift. Men det funkar om man inte köper dyra halvfabrikat och skräp utan riktig mat, riktiga råvaror. Då slipper man dessutom en massa kroppsfrämmande ämnen, och när jag för en gångs skull vill ha kroppsfrämmande ämnen, så köper jag en burk B&J, äter den, njuter, och tänker inte mer på det.

Gällande det andra påståendet så är jag så evinnerligt trött på att man förväntas vara endimensionell. Det värsta jag vet är människor som placerar sig i ett fack och sedan inte kan gå utanför det! Jag sätter ett stort värde och faktiskt, en ära i att kunna snacka både filosofi och marklyft, Gunnar Ekelöf och Moa Martinsson behöver inte utesluta Mustafa Mohammed eller Charlotte Kalla. Ingen är så snäv i sin personlighet att det inte kan rymmas mer än ett intresse.

Så fördomsfulla får vi inte bli, det är sånt som gör att främlingsfientlighet får fäste. Nej, personligen umgås jag gärna med folk från alla samhällsklasser, religioner, kulturer och subkulturer. Även om det öfvre skiktet av stureplansfolk nog inte skulle ta i mig med tång :)
(Vilket kanske inte är någon superförlust, bara för dem:p)

Och för det tredje och sista, avslutningsvis, jo jag vet visst hur det är och att det är svårt. Men jag tänker inte tycka synd om någon för det.

Alla som har känt mig länge, vet att jag har varit fet, jättefet, drygt 120 kilo, sämst på gympan, bäst på att tröstäta. Men vill man, så går det faktiskt att ändra ett såpass osunt leverne, och man gör det INTE med 1100 kalorier om dagen och ett sinande humör som hotar att ödelägga all form av fysisk aktivitet. Man gör det INTE heller av den solitära anledningen att bli smal, det är en för tunn anledning i dubbel bemärkelse, det måste finnas en känsla av investering i välmående, hälsa, och livskraft, viktnedgången torde komma på köpet. Se det som en bonus. Att vara smal men ständigt trött och svag är inget mål att sikta mot.

Med rätt målsättning, eventuellt hjälp på traven och en gnutta kunskap går det! Precis samma princip gäller om du istället vill gå upp i vikt.

Sen finns det en annan tid i mitt liv då mat och sådant var lite lidande men jag vill helst koppla denna minimalt till träning och mat som sådant, för det handlade om allt annat än det. Det handlade om en oro och ett kontrollbehov som blev lite väl riktad mot mig själv, då jag tyckte att det var väldigt svårt att sortera ut vad som var vad med mig och med livet. Det är en annan historia som jag är okristligt trött på...

Inkonsekvent

Vi människor gör aldrig som vi sagt.

Here goes; dagens träning, 21,1 km i kuperad terräng, tid; 1:49, snittpuls; stjärnstopp, feeling; torr(!), det var kallt och soligt, perfekt m a o!

Skogstokig!

Glad och paj efter 35 kilometer terräng i Vansbro den 6/7
Mer ögongodis på www.vansbromarathon.se

Bråttom?

Jag är för övrigt ett sånt där mongo som alltid skriver samma ord två gånger, tappar bokstäver och missar versalen i början av menningen när jag blir lite uppspelt över någonting på internet och måste opponera mig snabbt. Någon iddi som måste beklaga sig över håriga kvinnor eller sånt tjafs sätter pulsen i högläge värre än supertusingar på bana.

Det står med andra ord "Desperado" i pannan på mitt ivriga webnylle.

Är det okej eller?

Kalkylerad lek

Tycker ni inte att det finns väldigt många bloggar om träning och framför allt löpning, som är helt ofokuserade på själva löpningen?

Det skrivs förvisso ändlösa haranger av snittfart, snittpuls, löpta kilometer och hur lång tid det hela tog. Men hur fan kändes det då liksom? Varför väljer den urbaniserade människan, med tillgång till alla bekvämligheter i världen, att istället för att luta sig tillbaks i soffan - springa.

Jag har mina onda aningar om att löpningen (träningen) ofta är ett sätt att delta i statusjakt, snarare än ett sätt att leva. Fast det ena behöver kanske inte utesluta det andra?

På ett högst lutheranskt sätt jagar människor ivrigt mot målet, en mil, en mara, en tid "SubNånting". Man ägnar sig åt den senarelagda njutningen istället för den omedelbara och är dessutom noga med att i sann vetenskaplig anda ägna sig åt sifferleken för att definiera den riktiga leken. Man lär sig VETENSKAPEN om löpning, teori först praktik sen.

Först lär man sig att kolhydratladda, sen lär man sig att det är fel. Sen lär man sig att ha uppbyggda skor för sin överpronation, sen lär man sig att nej attans, barfota ska det va' (då springer man inte BARFOTA NEJ HERREGUD, då köper man, och märk väl paradoxen, BARFOTASKOR)!

Sen någonstans i hela den vetenskapliga exkursionen beger man sig ut på ett pass och det är ju då mina vänner, som the mojo gets going! Det ÄR inte i garmin connect det händer, inte på Funbeat, inte på Facebook, inte i siffrorna och inte i den dyra utrustningen. Det är mitt i löpsteget, mitt i leken, när du glömmer kontrollera så att du håller 5-fart, håller ett tjusigt löpsteg, och att du har räkningar som ska betalas där hemma.

Då springer du. Och du är till freds med allt.

Sen kommer du hem och väljer att mordernisera, avlösa känslorna och ge avkall på allt utom prestationen i sig. Gott är väl det, jag gör det också. 13, 5 kilometer idag, som jag har full koll på, varje garminsiffra finns i huvudet och i datorn
(vilken är vilken nu igen?).

Men jag tänker inte fylla bloggen med snittfart och sådant. Det finns tusentals andra bra bloggar för det. Jag har ingen kamera, ingen ajfåne, inga häftiga prylar eller kläder för löpningen, och jag använder Linux så jag kan inte flasha med några pulskurvor via datorn.

Men det betyder inte att jag inte Springer. Jag sprang trettonochenhalvkilometer idag. Och det var ren och skär lycka!

Äntligen!

Som ni har väntat!

En Lorenablogg igen. Som sig bör. Hon skriver, alltså är hon. Back on track. Halvindian, kanske halvfransk, adopterat halvamerikan och halvsvensk, rotlös och livsfarlig. :)

Det ska komma att handla om löpning, annan träning, ekofilosofi, musik, politik och andra livsviktigheter. Det ska inte vara snällt, jag är inte snäll. Jag är en sån som svär när jag skriver, ryter i och beter mig. Samtidigt har jag en herrans massa kärlek att leverera. Extrem åt alla håll jag kommer åt med min ospänstiga kropp. Vi får se hur det går. Bienvenidos! Välkomna!

Leka lärakännalekar! (Jag ska fixa så själva videosarna kommer upp snart jag lovar. länk tillsvidare)
http://www.youtube.com/watch?v=LHPIxQl01tg&feature=related