Hipp hipp hurra!

Idag firar jag ett år som löpare! Grattis grattis Lorena, jo man tackar. Visst har jag sprungit/joggat i sju år eller kanske mer, men jag har varit löpare i ett år från och med idag.
Märk skillnaden...

För ett år sedan promenerade jag upp till en utsiktspunkt ovanför Masesgårdens Hälsohem i Leksand. Jag hade tappat allt. Var utbränd och deprimerad med trasigt huvud deluxe, kroppen var svag och otränad. Kände att allting var meningslöst, att mitt liv var en parentes i universum.

Hade kommit till Masesgården som ett slags "bära eller brista"-projekt. Betalt pengar jag inte hade för att på ett klassiskt hälsohem försöka plocka ihop och forma spillrorna av Lorena. Få lust att leva igen.

Det kom sig att jag gick upp till den där toppen för att se på utsikten, hela Siljansbygden framför mig, nedanför bland molnen. Jag var högt uppe, solen sken. Det var den 24:e September 2010, där och då fick jag tillbaks elden.

Det var verkligen ett magic moment och rusig på livet sprang jag den sex kilmoter långa backen nerför, och det gick precis sådär lätt som jag mindes att det hade gjort när jag mådde som bäst. Huvudet lättare, stolt blickande framåt. En räv sprang vid min sida och jag såg det självklart som ett tecken, han blev inte stressad av mig, jag inte av den.

Hela ensamhället och ofriheten rann av mig.
Och veckan blev underbar.

Yogade, sprang och pratade med människor jag aldrig hade träffat annars hela veckan. Blev ompysslad och serverad livgivande mat, buffé tre gånger om dagen. Kände styrkan återvända mer och mer, löpglädjen oslagbar, rörd av känslan vid varje pass.

Hemkommen förändrade jag tillvaron. Från att inte ha kunnat prata i telefon utan att haverera av stress, sökte jag högskola 100%, bestämde mig för att bara genomföra. Träningen byggde upp min kropp och min själ under hösten och jag blev stark och uthållig, mer än någonsin.

Kroppen och själen är ett, pluggandet och livets åtaganden, går bra. Jag har en helt vanlig stressig tillvaro, och jag hanterar den! Visst är det inte kul alla gånger, och jag gnäller för jag bryr mig inte om vad folk tycker om att jag gnäller. Men jag klarar det. Och jag gör det bra.

Löpningen, och senare även gymträningen, tar ner mig på jorden igen. Läker överbelastningar och stressfrakturer i själen.

Att låta göra min kropp så uthållig som möjligt är min livselds fundament.

Den lyckan vill jag dela. Att bli fri, tidvis i alla fall, från det här förståelserummet, från ensamhället, att bli tryggare än tryggast och känna en helhet och en skön form av identiteslöshet. Tidslöshet. Senusalismen och magin.

Så i vår, 2012 kommer jag utbilda mig till Certifierad kost och träningskonsult. Det kan vara ett ytligt yrke, om utövaren är ytlig. Men jag ska göra någonting helt nytt med begreppet! Har en dedikation som inte får spillas. Får jag inget jobb så får jag i alla fall en utbildning som jag har nytta av hela livet för egen del och förhoppningsvis för de jag älskar. Men jag har innovativa ideér, jag har en plan. Det blir inte "bara" PT-Lorena av mig om jag lyckas genomföra det jag vill!

Ville bara berätta.

Firade ettårsdagen som löpare med mitt "eget" Lidingölopp då jag är supersotis på de som ska springa det riktiga denna helg. Fast jag glädjs med dem, speciellt imorse med 32 rätt så snabba kilometer i terrängen. Mycket nöjd. följt av solande och reggaelyssnande, sommarens sista suck. Umgänge med min älskade livskamrat.