Början från slutet och kort tävlingsberättelse

Blå lagunen!

Körkan, mitt i centrum, mycket vacker.

Spännande artikektur och färgsättning överlag.

Älskar havet!

Och älskar landet!
---

Vi börjar med bildregn från återhämtningen deluxe! Varför? Därför.

- "Vilken j*vla morgonjogg!"

Ja jag ska säga som det är, jag är lat, jag råkade ladda upp bilderna åt fel håll, så nu får alla mina 10 läsare acceptera det :) Tidigare nätter hade varit fruktansvärda. Mindre är tre timmar sömn per natt, jag är superkänslig för sånt och började gråta typ vartannat andetag, tänkte på min dåliga karma och spirit, var en riktig pina därbak för mina medresenärer. Bestämde tidigt och deklarerade högt att jag skulle ställa in (vilket ingen hade uppfattat visade det sig senare?!), men vaknade av en slump och valde att gå ner till starten och kolla läget. Gjorde några rusher, kände mig stendöd i huvudet men pigg i benen och när Bob Marleys "Three little birds" började ljuda i högtalarna så var valet gjort.

Reptilhjärnan gjorde sig påmind, signalerade dopamin och lovade mer om jag bara följde the yellow brick road, jag tackade ja till erbjudandet. Gick och ställde mig med 1:55-farthållarna och tänkte att jag är glad om jag lyckas hänga på dem ett par km i alla fall, innan jag kliver av. Humöret lättade av startpickadollen, det enda vapnet jag förespråkar, och jag mådde verkligen bra! Världen snurrade lite och jag kände mig lite snedtrippad på harmalin hela tiden. Prova inte harmalin barn, det är äckligt och snurrigt, säkert farligt också.

Andningen och benen gick på autopilot, och jag kände mig pigg, höll 5:30 och det utan ansträngning, när jag upptäckte att förmodligen äntligen lyckats somna och därmed drömde hela grejen, eller att jag i bästa fall hade anti-vilat mig i form, så bestämde jag mig för att dra på lite.

Kollade aldrig klockan efter det. Får ångest av att kolla klockan för tidigt i ett lopp, först när jag passerat mitten sneglade jag på den röda och silvriga gamla betongklumpen (305:an) och såg i syne - 4:58 "kan aldrig stämma", "det är fel på klockan". Det stämde dock, tydligen var jag vaken och seglade vidare med glatt humör men lika uselt självförtroende, ända in till slutet. Det måste jag ändra på! Måste börja lita på min förmåga. Jag håller ju för tusan!

Vind i seglen denna dag! Otroligt välarrangerat lopp, snälla volontärer, bra underhållning (Eye of the tiger på panflöjt, Alwats look on the bright side of life och annan högkvalitativ musikalisk stimuli) och Reykjavík verkade ha gått man ur huse för att heja på.

Soligt och 16 grader, glad stämmning mellan löparna, ja ni hör ju. Tydligen så är inte sömn ett måste för pers heller. Så nära sub 1:50, hade jag vetat hade jag väl kunnat ge fan i att sjunga med i låtarna som de uppträdde med längs vägen och kutat in de sista 34 sekunderna?! Nå ja, nästa gång. "What a morgonjogg!" Pers på 1:50:33 och plats 66 av 761 om jag minns rätt. Kolla liket! Vaknar av en slump 4:55, hade bestämt mig för att ställa in loppet, gick upp på toa, tänkte när man ändå var vaken så kanske? Sub 6 h sömn på tre dygn. Springa lite? Gå ner och kolla starten bara? Okej då... Ja mat ska man väl ha utrikes med, blunda LCHF:are. "A Nestau Grösum" hette stamstället, vego naturligtvis, kolhydratladdning för hela året! Så här ser det ut utanför flygplatsen, och så vitt jag vet på hela Island. Tro mig det fanns träd en gång i tiden men vikingarna högg ner dem. Smart! Nu är vinddraget outhärdligt för en lillskit som jag :)

Kan varmt rekommendera både staden, naturen och loppet. Allt var mycket väl godkänt med en liten guldstjärna som tillkom på grund av att alla, precis alla var supertrevliga överallt!

Jag kommer tillbaks snart, underbara land! Men då ska jag bo på ljudisolerat hotell alternativt i skogen. Nej just ja, det finns ju ingen skog! :D