En sak som automatiskt sker när man tränar mycket är att man kickar igång människors fördomar. Fördomar deluxe med plusmeny och extra allt.
Jag vet inte hur många gånger jag har fått okunniga och ogenomtänkta kommentarer om att jag "inte äter någonting" (för att jag är förhållandevis smal) eller att "Va?! läser DU på högskolan? Jag trodde inte att ni träningsfolk var så intresserade av sådant" (för går man på gym är man ju pantad) eller allra helst "Du kan ju inte veta hur det är att vara stor" detta kommer från, ofta kvinnor men ibland även män, som späker sig halvt till döds utan att för den skull förlora sina överflödskilon.
Till det första påståendet vill jag bara fnysa någonting oförskämt innehållandes massor av svordomar, men det skall jag icke ty du skall icke sänka dig till samma nivå som din antagonist.
Men låt oss här bara klargöra att ja, jag tränar mycket, under sommaren speciellt för jag har haft tid. Tycker det är det roligaste som finns, det är en tusen gånger bättre kick än alkoholnarkotikasocker osv osv att faktiskt stärka kroppen och sätta upp mål samt nå dem. Jag går på världens bästa gym där jag träffar världens bästa människor, älskar jargongen och umgänget där! För att orka träna, umgås, svettas och skratta så kan man inte tanka med pulver och grönsallad.
Point is, mycket träning kräver mycket käk, ett överslag jag gjorde gav cirka 3500 kilokalorier per dag, vilket är ganska mycket för en liten kvinna, men inte om den lilla kvinnan kräver det i drift.
Jag är dyr i drift. Men det funkar om man inte köper dyra halvfabrikat och skräp utan riktig mat, riktiga råvaror. Då slipper man dessutom en massa kroppsfrämmande ämnen, och när jag för en gångs skull vill ha kroppsfrämmande ämnen, så köper jag en burk B&J, äter den, njuter, och tänker inte mer på det.
Gällande det andra påståendet så är jag så evinnerligt trött på att man förväntas vara endimensionell. Det värsta jag vet är människor som placerar sig i ett fack och sedan inte kan gå utanför det! Jag sätter ett stort värde och faktiskt, en ära i att kunna snacka både filosofi och marklyft, Gunnar Ekelöf och Moa Martinsson behöver inte utesluta Mustafa Mohammed eller Charlotte Kalla. Ingen är så snäv i sin personlighet att det inte kan rymmas mer än ett intresse.
Så fördomsfulla får vi inte bli, det är sånt som gör att främlingsfientlighet får fäste. Nej, personligen umgås jag gärna med folk från alla samhällsklasser, religioner, kulturer och subkulturer. Även om det öfvre skiktet av stureplansfolk nog inte skulle ta i mig med tång :)
(Vilket kanske inte är någon superförlust, bara för dem:p)
Och för det tredje och sista, avslutningsvis, jo jag vet visst hur det är och att det är svårt. Men jag tänker inte tycka synd om någon för det.
Alla som har känt mig länge, vet att jag har varit fet, jättefet, drygt 120 kilo, sämst på gympan, bäst på att tröstäta. Men vill man, så går det faktiskt att ändra ett såpass osunt leverne, och man gör det INTE med 1100 kalorier om dagen och ett sinande humör som hotar att ödelägga all form av fysisk aktivitet. Man gör det INTE heller av den solitära anledningen att bli smal, det är en för tunn anledning i dubbel bemärkelse, det måste finnas en känsla av investering i välmående, hälsa, och livskraft, viktnedgången torde komma på köpet. Se det som en bonus. Att vara smal men ständigt trött och svag är inget mål att sikta mot.
Med rätt målsättning, eventuellt hjälp på traven och en gnutta kunskap går det! Precis samma princip gäller om du istället vill gå upp i vikt.
Sen finns det en annan tid i mitt liv då mat och sådant var lite lidande men jag vill helst koppla denna minimalt till träning och mat som sådant, för det handlade om allt annat än det. Det handlade om en oro och ett kontrollbehov som blev lite väl riktad mot mig själv, då jag tyckte att det var väldigt svårt att sortera ut vad som var vad med mig och med livet. Det är en annan historia som jag är okristligt trött på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar